Kost och cancer

För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om cancer där jag skrev att det inte är konstigt att andelen människor som får cancer ökar eftersom allt vi äter och smörjer in oss med är cancerframkallande. Vi hör ordet cancerframkallande så ofta att vi inte längre lyssnar på det. 

Nu skall jag prata lite cancerhämmande istället. Forskning säger att 30% av all cancer orsakas av kosten så låt oss då se vad vi bör och inte bör äta!  

Först kan vi säga två saker som är riktigt dåliga. Socker (göder cancer) och industriellt behandlat kött (bacon, skinka, korv etc). 

Sedan kan vi gå in på saker som är bra emot cancer. 

1. Vitlök skall vara en av de bästa cancerhämmande produkterna. 

2. Linfrön, krossade – ca två matskedar om dan (inte mer då kan en bli illamående). 

3. Broccoli, rödkål, vitkål, grönkål, selleri, senap och wasabi innehåller alla ämnen som är cancerhämmande. 

4. All frukt. 

Förutom det är det också bra att undvika stekt eller grillad mat och istället koka eller ångkoka mat. 

Ja, det var allt för mig denna gång. Kände att jag ville dela med mig så att fler börjar äta lite mer cancerhämmande! Här är en länk till en cancerläkare som blivit vegan för att slippa få cancer! 

Ha det bra osv :) 

Honung & Ingefära = Ingen förkylning

Det finns inga mirakelkurer men det finns hjälpmedel. Jag gillar inte att använda medicin om jag inte behöver, av flera anledningar. Framförallt att jag tror att det är bättre för mitt immunförsvar att inte äta medicin så fort jag blir sjuk.

Nu läste jag en artikel som säger att de gjort tester som visat att honung och ingefära ger bättre antibiotiskt resultat än många mediciner. Så när jag blev sjuk i torsdags eftermiddag så tänkte jag testa det. Och gjorde det.
Redan igår kände jag mig piggare. Jag var alltså sjuk torsdag eftermiddag, fredag och redan på lördag kände jag att jag var på bättringsvägen. Jag kände igen förkylningen när den som som en förkylning av sorten ”värre”. I fredags pluggade jag några timmar. Sen var jag tvungen att sova nästan hela resten av eftermiddagen och kvällen, men redan igår orkade jag göra mer saker.

Ja. Jag ville väl egentligen bara säga att honung och ingefära fungerar! Nästa gång du blir sjuk ät honung och ingefära. Jag tycker att det är bra att koka upphackad färsk ingefära och dricka som te tillsammans med lite honung och citron. Gott, känns skönt i halsen när en är förkyld och tydligen skall det vara bättre än medicin enligt den här artikeln jag hittade. Så – perfekt!

Ha det bra osv nu då!

”Rosengädda nästa”, en feministisk bokrecension

Det var ett tag sedan det kom en sån här bokrecension. Har läst en bokserie som jag faktiskt inte har någon lust att recensera. Däremot den här boken! Den vill jag recensera. Hittade den i vårt soprum (som vi kallar för vårt magiska rum förövrigt, vi har hittat både bord, hyllor och byrå). På grund av att jag hittade boken just där har det tagit ett tag innan jag började läsa den, men efter att jag började så kunde jag i princip inte sluta.

Boken handlar om tre karaktärer och hur deras liv sammanflätas och de hjälper varandra. Den är ganska lättläst och går snabbt att ta sig igenom. De tre karaktärerna är väldigt olika och excentriska på sitt egna vis. Den lillgamla trettonåringen som älskar gamla kavajer och franska musiker, den trettioåriga tjejen som jobbar i korvkiosken och är tillsammans med en kille som heter Flatan och den sextioåriga damen som tar hand om skadade djur och syr kläder till människor. Det är tre karaktärer som kanske inte skulle hålla. Tre karaktärer som är så annorlunda att om de blir bra gjorda blir de verkligen bra gjorda och samtidigt som är svåra att få till på ett snyggt sätt. Jag tyckte uppenbarligen att Hamberg fick till karaktärerna på ett bra sätt.

Det enda jag störde mig på var att personerna i boken hela tiden klagade på att den trettonåriga pojken pratade så högtravande. För det första tyckte jag inte att han pratade så högtravande, ibland så använde han lite svåra ord och om ingen kommenterat hans språk hade han gått hem som vältalig. Inte för vältalig för att vara tretton år, samtidigt som tillräckligt vältalig för att det skulle märkas skillnad mot de andra karaktärerna.

Ur en feministisk synvinkel. Ja, det var mångfacetterade kvinnliga huvudkaraktärer som fick vara både fina och fula. Det togs upp frågeställningar kring feminism så att läsaren fick lov att fundera på dem. Visserligen var boken väldigt heteronormativ, men ja, en kan inte få allt antar jag. I helhet en väldigt bra bok. Lättsam, lite rolig, och det finns en uppföljare som jag skall beställa och hoppas att den är bra! Men det är den helt säkert!

Det blev kanske inte så mycket feministisk bokrecension av denna boken men det är för att jag inte reagerar på hur Hamberg skriver speciellt mycket. Att jag inte gör det innebär i sig att hon skriver på ett bra sätt ur ett feministiskt synsätt. Ja. Bra bok totalt. Läs den om du har tid. Osv.

Massa kramar osv.

Hur det är att vara deprimerad

Det har gått år sedan jag gick ur min depression men ibland blir jag påmind om den och då gör den fortfarande ont. Den finns kvar som ett mentalt ärr och jag vet inte om det någonsin kommer att blekna. Därför vill jag skriva om hur det är att vara deprimerad.

För människor har ofta uppfattningen om att den som är deprimerad ligger i sängen hela dagarna och gråter, stirrar apatiskt in i väggen och önskar att de inte fanns. Det är en del av att vara deprimerad, men det är inte hela sanningen.

Jag var deprimerad i ungefär två år. Under de två åren slutförde jag en utbildning, sökte jobb, flyttade till ett annat land och började att jobba där. Det fanns dagar när jag inte ville vakna, när det svarta molnet i mitt bröst åt upp hela mig inifrån, men det fanns också dagar när jag skrev mina hemtentor eller sökte jobb. Jag gick till jobbet och för mig var jobbet en fristad där jag kunde fly från mina egna tankar för ett tag.

Att vara deprimerad handlar mycket om att försvinna i sin egen kropp. Det är som att det bara finns kvar en liten del av dig själv, och vissa dagar är den lilla biten starkare och vissa dagar är det som att den inte finns alls och du är förlorad i din egen kropp. Kroppen går som på autopilot, vilket också innebär att kroppen ibland agerar på sätt som inte på något sätt är kopplat till den person du faktiskt är.

Som när jag ”gjorde slut” med min ena bästa vän, eller inte orkade ta upp telefonen på hela dagen för att skriva grattis till min andra bästa vän. Ifall jag mått bra hade jag ju självklart inte agerat på samma sätt men det är inte som att du har möjlighet att bestämma över din egen kropp när du är deprimerad.

Framförallt är det en känsla av att ingenting är någonting att se fram emot. Du planerar weekend get aways, men du kan inte se fram emot dem. Du gör saker som förväntas, inte för att du vill utan för att de förväntas. Det är som att vara avtrubbad från sina egna känslor. Som att allt en känner först går igenom kroppen som tar bort känslor och förvränger känslor och sedan kommer känslorna till dig och din egen ”själ” och de är inte riktiga. Känslorna har blivit förvanskade, de har blivit mindre eller så har de försvunnit helt.

Det som gör ondast är när människor som en älskar, som en verkligen bryr sig om och som en vill skall finnas där för en inte förstår. När de säger saker som: ”ryck upp dig!” eller när de tror att allt är bra när en gör saker som att gå till jobbet, gå ut och vara med vänner, skratta, prata. Om en inte ligger i en säng hela dagarna och gråter så tror liksom ingen på en när en säger att en är deprimerad. Att jag sa saker jag inte menade och gjorde saker jag inte ville göra tar människor som att jag menar de sakerna egentligen eller att jag vill göra de sakerna egentligen. Det är så svårt för allt för många människor att förstå att mitt agerande inte alltid är mitt att bestämma över och när de här människorna är människor du håller kärt gör det så mycket ondare när de inte förstår och när de förminskar. För genom att inte tro på din depressionen och genom att tro att en depression innebär att någon ligger hemma och är jätteledsen så förminskar de dina känslor. Förminskar depressionen.

Trots att jag mår bra idag och inte är deprimerad så blir jag ledsen när jag hör människor som förminskar någon annans depression. Säger att de är dåliga människor på grund av vad de gjort när de var deprimerade. Det är inte så enkelt. Det går inte att bara kasta ner någon från ett stup för att de är deprimerade och sårar människor i sin närhet. En mamma som är deprimerad och därför inte klarar av att ta hand om sina barn och barnen kanske blir tvungna att ta hand om sig själva och laga mat till sig själva så blir hon lätt sedd på från samhället som en dålig mamma. Kanske till och med en dålig person. Om mamman istället hade haft cancer och barnen blivit tvungna att ta hand om sig själva så hade ingen blivit sur på henne eller sagt att hon var en dålig mor för det. Ingen hade någonsin sagt att hon var en dålig person för det. Verkligen inte! Depression är en sjukdom, den kan få människor att inte klara av vardagen, den kan få människor att behandla de som de håller kärt illa men det innebär inte att människorna som gör detta är onda. De innebär att människorna som gör detta lider av en sjukdom.

En annan sak som får mig att bli ledsen är när människor säger att en person inte är deprimerad eftersom hen inte bara ligger i sin säng och är ledsen. Att vara deprimerad innebär inte bara att ligga i sängen i ett mörkt rum och vara ledsen. Förståelsen för att depression handlar om så mycket mer än att vara apatisk är tyvärr liten.

Sen yttrar depressionen sig olika för olika människor. Vissa klarar inte av att göra någonting, medan andra kan få vardagen att gå runt någorlunda. Hur en blir när en är deprimerad är väldigt personligt och kan variera från person till person och det är också viktigt att poängtera. Det jag har beskrivit är mycket utifrån mina egna erfarenheter.

Over and out.

Massa tankar

Just nu vet jag inte vad jag skall skriva.

Jag vill skriva allt, men samtidigt vill jag skriva ingenting. Bloggen har blivit mindre kul än den var förut. När jag började att blogga på riktigt var bloggen en av få saker som gav mig liv och vilja att andas en liten stund till. Bloggen var mitt ankare i ett hav av sorg. Då, för flera år sedan fick bloggen mig att stanna kvar i nuet. Läsa tidningar och följa med i vad som händer i världen.

Idag är det bara en plattform för mig att få lufta åsikter, men också en plattform för att få testa åsikter. Stöta mina åsikter inte bara mot mig själv utan mot andra.

Jag har så många inlägg jag vill skriva just nu. Jag har ett inlägg om att ha håriga ben som kvinna som jag vill skriva. Sedan finns det massor med inlägg jag velat skriva. Jag läser saker och jag diskuterar saker och min första tanke är att – Åh, här har vi ett blogginlägg! Har har vi någonting bra!

Men någonting i mig säger att nej, jag har ingen lust så jag sätter mig inte framför datorn för att skriva ett blogginlägg.

Ett till öppet brev till SVT kanske. Fråga om de blivit alldeles från vettet när de lanserar nya serien Boys? Har de hört talas om att göra bra och normkritisk tv? Om SVT försvinner som så många tror så kommer inte jag sörja om de fortsätter i det spår de har lagt ut just nu. En serie för att visa mångfacetterade män, eftersom vi behöver det, män finns bara med i filmer och serier som skal utan personlighet och olika karaktärsdrag i samma person. Eller vänta nu, så är det ju inte. En serie som tar upp rakning av pungen, mäta penisen med kompisen och vara cool genom att spela musik och få kyssa tjejen en går på dejt med. Å. Jag vill spy.

Hur kan Nour El Refai vara med i den serien? Hon är ju rolig och vettig. Kanske är serien inte så dålig. Fast samtidigt har jag svårt att se att den är bra. Hur mycket de än problematiserar de normer de slängt upp i ansiktet genom trailern på serien så har jag svårt att se att det gör serien okej. Det går inte att problematisera bort normer, men det går att visa alternativa vägar genom film och serier där karaktärerna beter sig normbrytande och där regin faktiskt är normkritisk.

Okej. Lite ville jag väl skriva ändå. När jag väl kom igång. Åh. SVT, ni gör mig så besviken hela tiden. Jag gillar konceptet ni har, men ni verkar ju inte gilla ert koncept eftersom ni hela tiden försöker att efterapa de kommersiella kanalerna. Kan ni inte göra lite normkritisk tv. Om ni gör det så lovar jag att köpa en tv. Eller åtminstone titta på svtplay.

Annars. Idag var jag ute och sprang. Lyssnade på Sommar i P1. Alltså, det kan vara det bästa på hela sommaren. Sommar( & Vinter) i P1! Jag har gråtit så mycket till det. Skrattat högt på bussen. Blivit förbannad. Blivit lycklig. Blivit rädd. Blivit hoppfull. Alltså. Världens hyllning till Sommar i P1. Jag fucking älskar det. Så idag när jag var ute och sprang så lyssnade jag på Annika Norlin som pratade. Hon pratade om PMS i 90 minuter. Mitt hjärta gick sönder. Igen. Så jag grät. Hatade patriarkatet lite och bestämde mig för att faktiskt skriva ett blogginlägg.

Nu får det vara nog för idag. Lyssna på hennes sommar! Det kan stå på i bakgrunden, eller så kan det vara hela förgrunden. Du väljer själv.

Massa kram osv

Reklam för bindor

Jag är en sån där som inte har köpeversionen av Spotify så jag får emellanåt lyssna på reklam. En reklam som jag hört nu några gånger är en om bindor. Den börjar med ett ”radioinslag” där en lyssnare frågar ifall en kan gå hemifrån när en har mens. Radioprataren svarar att det går bra, men att en gärna ska vara nära hemmet så att en diskret kan byta binda.

Åh. Bara här vill jag spy lite. Diskret. Göm det faktum att din kropp fungerar.

Sen kommer ju ”dagens” svar på denna uråldriga syn. En kvinna säger att: ”tiderna förändras” och att idag kan du vara var som helst eftersom de nya bindorna är så smidiga att rulla ihop och byta.

Det de missar är ju dock att tiderna tydligen inte alls har ändrats. Ledordet i den första delen och i den andra är detsamma. DISKRET.

För mens är äckligt och inget som en ska visa, utan det ska vara något som en kan gömma och diskret bli av med. Om tiderna faktiskt ändrats så skulle den andra delen i reklamen varit: ”Tiderna har förändrats, idag behöver ingen skämmas för att de har något så naturligt som mens! Idag gör det inget om du visar dina bindor och tur är väl det för våra bindor är så fina att en vill visa dem för alla en känner!”

Nej. Gör om gör rätt. Om tiderna skall förändras så ska de faktiskt förändras. Samma synsätt i en ny förpackning är faktiskt inte en förändring.

Det är inget fel på mens. Det är inget äckligt med mens. Det är naturligt, bra och faktiskt rätt häftigt.

Pussy out

Omklädningsrum borde vara unisex

Jag är flata. Jag är kvinna. Jag är på gymmet ibland. Då hamnar jag i situationen då jag måste byta om tillsammans med andra kvinnor. Nakna kvinnor överallt, som duschar, smörjer in sig, torkar håret och allt annat en brukar göra i samband med att en byter om. Mycket av det involverar naken hud.

Det är inte som att jag vill hoppa på alla tjejerna där inne och jucka mot deras ben. Hur mycket jag än tänder på kvinnor. Det är inte ens så att jag blir speciellt upphetsad trots att jag är omgiven av massor med mer eller mindre nakna kvinnor. Hur kan det komma sig? Jag tänder ju på kvinnor, ändå blir jag inte upphetsad av nakna kvinnor?

Om vi hade infört unisex-omklädningsrum för alla idag så hade inte det funkat. Jag tror att alla kön hade känt sig väldigt obekväma i den situationen. Det jag tycker borde införas däremot är unisexomklädningsrum för de allra yngsta barnen. De som precis börjat med en sport eller går första gången till gymnastiken. Inte som att sex-, sju-, eller ens åttaåringar skulle åtrå varandra och att barnen efter gymnastiken skulle ha sex med varandra i omklädningsrummet.

Däremot det som skulle hända är detsamma som har hänt mig. En kvinnokropp för mig är så mycket mer än något som är sexigt och något att åtrå. En kvinnokropp är något som ibland tränar, ibland duschar, ibland torkar sig efter duschen. En kvinnokropp är så mycket mer än bara en kropp. Ifall även de som räknas in i det omklädningsrummet avsett för ”män” hade bytt om med de som byter om i omklädningsrummet avsett för ”kvinnor” så hade alla olika slags kroppar avdramatiserats inför varandra.

Jag har till och med ännu större förhoppningar om vad en sådan här enkel ändring skulle medföra. Jag tror nämligen att det skulle innebära att de två könen kom närmare varandra. Både att barnen lekte mer ”mellan könen” eftersom de inte hela tiden delas upp mellan könen, men jag tror också att det hade blivit lättare för de barn som inte känner att de hör hemma bland något av de två könen som finns att välja på för de flesta barn.

Visst, det låter kanske busenkelt, gör ett unisexomklädningsrum för grundskolebarn och alla problem med transfobi och könsuppdelning är löst. Så enkelt är det ju inte. Om någon skola fick för sig att göra en sådan här förändring så hade jag dock trott helt och fullt att det skulle ge en positiv effekt. Att göra en såhär liten och obetydelsefull ändring som ändå räknas som så kontroversiellt skulle ingen skola som inte är väldigt medveten göra. Alltså är jag övertygad om att den skola som genomför denna förändring också har personal som är utbildad och engagerad inom såväl trans, könstillhörighet, normer och feminism.

Men det kommer väl kanske aldrig hända. Om inte jag är med och startar den skolan vill säga…

Ha det bra osv.

Idag köpte jag mat till en tiggare

Idag när jag var inne på mataffären så var det en tiggare där inne med en korg med lite mat hen ville ha hjälp att betala. Jag stod och funderade på om jag skulle betala all henoms mat eller bara ge henom lite småmynt. Då kommer en av de som jobbar fram och försöker säga åt personen att gå ut ur butiken. Det är inte okej att tigga där inne. 

Det fick mig att bli irriterad och känna sympati för henne så det slutade med att jag betalade tiggarens mat. 

Kassörskan tittade på mig och frågade ifall jag verkligen ville betala tiggarens mat. Tydligen var tiggaren där inne ”varje dag”. 

Ni vet hur en oftast kommer på bra svar på tal i efterhand? För en gångs skull så fungerade min hjärna direkt. 

Så jag sa till kassörskan: ”jag tycker det är viktigt att folk får äta.” 

Sen cykla jag hem och kände mig som att jag ville skrika och gråta samtidigt. Så skevt när människor lever längst ner i fattigdomen och vi inte kan hjälpa dem med levebrödet så att de… Inte dör. Hur kan människor titta på tiggarna som om de inte är människor och säga att de är så jobbiga. 

Det är sorgligt och jag mår dåligt när jag ser dem. För att jag inte kan hjälpa tillräckligt mycket, men hur går det att klaga på att svältande människor tigger pengar när du sitter på en restaurang? Utan att må dåligt över sig själv. 

Hej, jag är lite känslomässig just nu. Är bara så tråkigt att se hur illa behandlade de blir. 

Det här med att ha två hem

Snart flyttar jag ifrån mitt sommarhem. Vilket känns lite märkligt och konstigt, men jag flyttar ju hem till mitt året-runt-hem så det är ju skönt. Var hemma lite mer än en dag i mitt året-runt-hem. Kändes som att jag kom hem. Åkte därifrån och kände att jag åkte hemifrån. Kom hem till mitt sommarhem och kände som att jag kom hem. Så märklig känsla. 

En del människor behöver en fysisk fast punkt och saker att hänga upp sig på. Jag har aldrig känt att jag behöver det. Så därför känner jag mig också väldigt snabbt hemma på olika platser.  Men det slog mig när jag insåg att jag hade två platser som kändes som hemma att jag borde vara splittrad på grund av det. Fast det är nästan tvärt om. Det är en extra trygghet. Därför är det lite jobbigt att säga hejdå till mitt sommarhem… 

Kul på ett sätt men just nu har jag som sagt var lite separationsångest. Jag vet att jag kommer komma till mitt året-runt-hem och känna mig hemma och må bra. Lite tråkigt är det dock att sommaren är över! 

Jaja. Ha det bra osv. 

Det här med manlig vänskap

Har skrivit om det förr men det slutar aldrig att förvåna… eller bekymra mig. Det är ju faktiskt sorgligt att få män får chansen att vara så nära sina vänner som kvinnor ofta är. 

Träffas en gång om året på en grabbkväll är liksom toppen av umgänge när män börjar delta i ett familjeliv. Väldigt tråkigt. Mycket av det umgänge som sker i heteroförhållanden är det fruarna som ansvarar för. Jag har hört fler än en berättelse av typen: jag ringer inte till brorsan utan hans fru för att planera julafton. 

Inte konstigt män blir ensamma efter en skilsmässa liksom. De förlorar ju inte bara den som skall vara deras bästa vän utan också den som anordnar umgänge med andra människor.

Jag vet att jag är negativ mot heterorelationer och det är inte denna uppdelning i alla heterorelationer. Problemet ligger dock djupare än i heterosexualitet. Det ligger i hur vi uppfostrar våra pojkar till att vara tuffa, självständiga, inte ta skit och klara sig i världen. Med den uppfostran följer liksom ensamheten på ett släptåg. Genom att lära pojkar att vara tuffa lär vi också pojkar att inte vara känsliga och därför får de inte lika djupa relationer då de gömmer känslor och inte öppnar sig. 

Det är tråkigt, framförallt för männen själva men också för kvinnorna i förhållande med män som låter de ansvara för all sociala samvaro med andra människor. 

P.S. Män förlorar ju inte på att leva i ett patriarkat. 

P.P.S. Det förra var alltså ironiskt. 

P.P.P.S. Gästpostare på instagramkontot kvinnohat denna veckan om machokulturen… Så får lite inspiration till blogginlägg därifrån!